Not Wired Straight

Hade tänkt vlogga detta, men det blir för personligt och awkward för mig att prata om. Så därför skriver jag, för då kan jag tänka efter på ett annat sätt och på så vis kanske få fram det jag funderar på.

 

Alltså jag är ju en heterosexuell man i en kvinnokropp just nu. Men, alltså första gångerna jag stötte på filmer med temat lesbisk kärlek, så kände jag att "Det kan jag knyta an till".

Det jag menar är att jag förstod inte vem jag var egentligen, utan jag trodde ju att jag var tjej. Så jag knöt an till filmen jag såg (Better than chocolate ifall någon undrar).

Där och då tänkte jag att "Ja! Men jag är ju flata! Jag blir ju kär i tjejer".

Då hade jag hittat en "lösning" på vad det var för "fel" på mig. Sen har jag ju levt som öppet homosexuell i så sjukt många år.

 

Så vad är problemet?

Det är väl egentligen inget problem i sig, men jag slås av en slags förvirring. För jag har haft ett brinnande intresse för serier och filmer med flator i. Eller ja, kärleken i sig. Nej jag pratar inte om porr, utan jag pratar om filmer som Kyss mig, Blå är den varmast färgen/La Vie d'Adèle, Imagine me and you, Carol osv. Kärlek. Det ska handla om kärleken. Sen upplever jag mig ju själv som att jag gillar det mer djupa i en kärleks-historia, och det kan ju va så att de som faktiskt gör mer hbtq-tema filmer/serier siktar på det där djupa bandet som bildas av kärlek. Det är så självklart i hetero-världen att det inte alltid beskrivs på samma sätt. Med risk för att låta som ett äckel; men för mig är lesbisk kärlek vackert.

 

Det är här jag blir förvirrad. För jag tycker ju det. Att det är vackert. Men inte på det där äckliga, creepy sättet. Ni vet, som killar som blir alldeles tills sig över att två tjejer kysser varandra. Nej, jag gillar djupet som porträtteras i många filmer med hbtq-tema.

Jag är ju en sån som verkligen lever på djupet av mina egna känslor och tankar, även om jag inte alltid pratar om vad jag känner eller tänker så finns det alltid där. Men det är ett annat kapitel.

 

Så jag undrar ju mest, vad är egentligen normalt? Inte direkt så att jag kommer skriva till någon kill-polare och undra vad de känner. Vi är ju dessutom alla olika, men jag blir... Fundersam.

 

Borde jag inte känna såhär? Eller är det ok?

Jag lever ju med uppfattningen att alla har rätt till sina tankar och känslor oavsett. Men det här är något jag känner kan vara viktigt att ta upp oavsett. För det finns kanske fler där ute som upplever samma förvirring.

 

Eller så krånglar jag bara till det. Jag vet inte.

 

/Zack