17:02:05
Standing when it all falls down.
Ibland känns det inte som att man kan prata med vården om precis allt. Det känns som att jag skulle vara tvungen att börja om på ruta ett på något vis.
Igår hade jag en lite lätt "flipp-dag", där jag började överanalysera mig själv och om jag verkligen inte bara är flata. Det i sin tur gav mig jättemycket ångest vilket resulterade i att jag inte hade mycket vettigt för mig under kvällen, utan började tänka mer logiskt mot natten.
Jag vet ju själv efter alla funderingar och tankar att jag är en man, men allt tar sån fruktansvärt lång tid. Den här väntan tar kol på mig. Stundtals kan jag knappt andas för att minsta lilla triggar panikångest-attacker.
Det enklaste av allt skulle vara om jag bara sket i allt, praktiskt sätt skulle det vara enklast men - Jag skulle inte må bättre av det, utan snarare tvärt om.
Jag har en rätt klar bild på hur jag vill se ut och vara som mig själv. Jag är bara så trött på att aldrig få komma igång.
Jag ska skicka iväg ett mail till kuratorn i Umeå, det var henne min läkare sa att jag skulle höra av mig till om det var något jag undrade över innan September. Vet inte om det blir "för mycket" att beskriva hur jag känner? Alltså att jag får mer och mer panik för var dag som går, vilken ångest jag bär på. Att det är skitjobbigt att inte veta vem min endokrinolog är, eftersom idioten jag hade bara slutade. Får se vad det blir, men jag känner mer och mer att jag behöver kontakt med dom.
/Zack