Not Wired Straight

Jag har sån sjuk ångest idag. Över mina funderingar.

Jag känner mig rädd, och orolig för framtiden.

 

Min flickvän är bäst, det finns ingen tvekan om det. Hon lyssnar gärna på mig om mina tankar och ställer bra frågor...

 

Men jag kan inte hjälpa att vara rädd att förlora henne, om det nu skulle visa sig att jag är trans. En FtM.

 

Missförstå mig nu inte, hon stöttar mig oavsett. Det är mina egna tankar som får mig att bli rädd.

Tänk om det är en för stor förändring?

Att jag blir annorlunda?

 

Testosteron ska tydligen inte ändra humöret, alltså man blir inte mer aggressiv av T, utan det är en myt. De flesta rapporterar dock om ett ökat självförtroende och bättre välmående när de äntligen är sig själva.

 

Men jag är rädd att om jag går igenom hela processen, så kommer jag ju i slutändan att vara... En man.

 

Ja det här kommer låta töntigt, men tänk om min flickvän inte attraheras av mig längre då? Även fast hon stöttar mig till 110% i det här.

Även fast hon är en klippa.

Trots att hon är helt fantastiskt underbar.

 

Det är väl just det som skrämmer mig, så in åt helvete. Jag är rädd att förlora henne för jag älskar henne till månen och tillbaka och jag vill inte leva mitt liv med någon annan.

 

Så mycket jobbiga funderingar denna morgon, men det är en del av processen antar jag.

Denna morgon vaknade jag med känslan av att vilja trycka bort allt det här så långt ner det bara går och låsa dörren och kasta bort nyckeln, igen.

Men jag tror inte jag kan, och det är bara tiden som kan utvisa vad som kommer hända och inte.

 

Jag är medveten om att jag jagar upp mig väldigt mycket i onödan. Men det är här jag har min ventil, där jag lyfter och synar mina tankar. Funderar och släpper ut det svart på vitt.

 

Utan min så pass öppna och förstående flickvän skulle jag inte kommit så här långt ens. Jag har aldrig skrivit ner tankar och funderingar kring detta tidigare.